Stockholm med en annan måttstock

av Barry Rubin


Först publicerad i Jerusalem Post
Översatt av Mi Grandin, Göteborg

 
Kanske genom att gå till botten med de negativa svenska attityderna vad gäller Israel kan vi få ett bra sätt att komma underfund med det vidare perspektivet på den europeiska antagonism vad gäller detta land. Det betyder inte att man anser att alla i Sverige skulle vara anti-israeliska, utan det är mer för att utröna orsakerna till den fientlighet som faktiskt existerar där.

- Å ena sidan finns en tydlig dubbelmoral. Israel förväntas agera bättre än palestinierna eller araberna. Det förefaller som om detta skulle kunna vara en komplimang till Israel i egenskap av en demokratisk stat, men icke desto mindre ökar halten av existerande missförstånd och kritik och på så sätt underblåses de antidemokratiska och terroristvänliga krafterna. Därutöver är detta en attityd som är förolämpande för araber även då det är till deras fördel rent politiskt, eftersom det får dem att framstå som mindre kapabla att möta accepterade normer vad gäller vanligt anständigt mänskligt beteende.

- Å andra sidan, Israels fiender glorifieras och jämställs med romantiska revolutionärer, vilket skapar ännu en dubbelmoral i vilken deras dåd rättfärdigas då de anses ske för ett högre ändamål. Genom att missvisande framställa situationen och det israeliska agerandet har terroristdåd numera blivit "förståeliga"; de tas ur sitt sammanhang och kan till
och med accepteras.

- Åtnjutande en hög levnadsstandard och tron på sig själva som förkämpar för humanitära reformer, lindrar svenskarna sina dåliga samveten genom att uttrycka sympati för en avlägsen och svagare part, alltmedan det egna landet närmar sig omfattande och snart överväldigande problem med sina egna invandrare med rötter i tredje världen.

- Efter århundraden av fred utgår den svenska politiska eliten helt enkelt ifrån att det endast kan existera en konflikt om båda sidor provocerar fram en sådan. Med hänvisning till detta har Israel också en skuld. Men att vara den starkare parten anses här även vara detsamma som att man även har huvudparten av skulden. Men trots allt är det så, att se vem som är skyldig till att ha startat krig och dessutom fortsätter att hålla igång det, är en fråga om fakta och inte filosofiska antaganden.

- Den svenska anti-amerikanismen betyder ett Israel som varande USA:s allierade och detta hålls förstås starkt emot dem och används som ett vapen.

- Då Sverige under många år i politiken har dominerats av det socialdemokratiska partiet, befinner sig vänstern således i ledarställning, vilket i sin tur skapar sympati för den sida som anses vara radikal och företräda rebellerna.

- Den intellektuella, kulturella och mediadominerande klassen (som överallt annars) är särskilt predisponerade för de ovan nämnda egenskaperna. På så vis är anti-israeliska faktorer de högsta tänkbara i denna sektor, vilket i sin tur således också formar resten av samhällets synsätt.

- Ca 5% av befolkningen är muslimska immigranter. Denna nya sektors direkta inflytande, om man bortser från svenska försök att beveka eller sympatisera med dem, befrämjar de anti-israeliska stämningarna.

Det finns bara två punkter, vilka inte bör underskattas, som motsäger dessa olika faktorer. Först och främst, en känsla av skuld gentemot det judiska folket. Sverige var neutralt under Andra Världskriget, och var upptagna med att skydda sig själva från invasion genom att till Tyskland exportera den järnmalm nazisterna behövde för sin vapenarsenal. Medan Sverige skyddade sin egen lilla judiska befolkning, utlämnades en del judiska flyktingar åt sitt öde till Det Tredje Riket.

Svenskar, liksom andra européer, insisterar att deras attityd gentemot Israel alls inte är antisemitisk. Det må vara så - om man då åsyftar det direkta, medvetna hatet som riktas mot judar. Men antisemitism är central vad gäller förståelsen för, eller snarare bristen på densamma, för judar, på ett sätt som enkelt gör att man kan demonisera dem som ett skrupelfritt
folk vars rädsla och motiv inte går att förstå sig på. På så vis kan man säga de mest fantasifulla och extraordinära saker om judarna - och bli trodd.

Det kan te sig chockerande för människor att höra detta; att denna typ av argument som används mot Israel idag faktiskt är de direkta arvtagarna till de historiska, klassiska antisemitiska argumenten; dödandet av Gud, förgiftandet av brunnar, strävandet efter världsherravälde - något som dåtidens människor också trodde var självklarheter. Gång på gång har Israel klargjort att kritik av Israel inte är antisemitism. Men systematisk överdrift av israeliska missgärningar, förvrängande av sanningen, vägran att förstå att Israel är ett utsatt offer och inte den självsvåldiga och oresonliga angripare staten framställs som, extrem dubbelmoral och liknande omständigheter konstituerar antisemitism lika väl idag
som tidigare i historien.

Dock förstår den svenska regeringen att det åter igen är möjligt att gå för långt, och detta är en hämmande faktor. Den är försiktig med att säga att Israel har rätt att existera och dessutom har rätt att försvara sig.

En annan faktor är en samling motverkande influenser. Sverige minns tidigare sympati med ett Israel som ett socialistiskt och, likt Sverige, litet land. Det finns en medvetenhet om att dess fiender är reaktionära, auktoritära och att de använder sig av terrorism. Icke-vänstern som exempelvis kristdemokraterna och liberalerna är även dessa mindre kritiska.

Även den nuvarande regeringen har blivit mildare i sin antagonism, delvis till del beroende på den nya utrikesministern Laila Freivalds, vilken nyss besökte Israel, där hon icke desto mindre hävdade att Israels svar på terrorism bröt mot internationell lagstiftning.

Hemma i Sverige uttryckte hon sig måhända mera rakt på sak. Under ett föredrag vid en gymnasieskola frågade en student Freivalds om hon ansåg att Israel behandlade palestinierna på samma sätt som nazisterna gjorde mot judarna. I bästa fall uttryckte hon sig tvetydigt, eller slingrade sig; i värsta fall, hävdar en judisk student som var närvarande i publiken, gjorde hennes svar och kommentarer till honom efteråt klart för honom att hennes svar var "ja". Utrikesministern förnekar att detta skulle stämma och hävdar att han "minns fel".

Det är ironiskt hur hon hamnade på sin post. Freivalds företrädare, Anna Lindh, var en politiker av typen "sextiotalsvänster", som till exempel skällde ut USA för att de hade fräckheten att påstå att Yassir Arafat skulle kunna vara terrorist. Lindh mördades förra september av en invandrare förbittrad över det sätt hans familj behandlats på i Sverige.

Medan Sverige en gång generöst tog emot flyktingar och fortfarande bistår dem med ganska stora belopp i socialhjälp, så håller detta dem även på en armslängds avstånd. Invandrare tas inte emot i det svenska samhället, utsätts för förödmjukelser och har stora problem med att hitta arbeten. Bitterheten och ilskan ökar men medan små enklaver av muslimer vill skydda Sverige från de problem Frankrike har, så har islamistiska stämningar och till och med terroristceller blivit allt vanligare bland minoriteter som fortfarande är stora nog att orsaka problem.

Vad som även är bekymmersamt är det sätt på vilket Sverige är redo att kompromissa med sina högtstående principer med avsikt på ställningstagandet emot Israel. Detta inkluderar hemlighållandet av en offentlig rapport där slutsatsen dras att ekonomisk hjälp till palestinierna bör stoppas då dessa medel missbrukas.

Situationen förvärras också för den lilla judiska befolkningsgruppen, som åtminstone förmodas stå under regeringens beskydd. En ung man har attackerats fyra gånger av muslimska invandrare vilka noterat hans halsband i form av en davidsstjärna. När min kollega fällde en kommentar till en judisk student om hennes, gömde hon den snabbt under sin tröja.

Det är hit svensk policy och mediarapportering nu leder vad gäller frågor rörande Mellanöstern: förvrängning av verkligheten, brytande av demokratiska principer och stöd för extremister och antidemokratiska krafter. Vet man med sig att detta är sanningen kan det innebära att samvetet får en chans att göra sin röst hörd - vilket också kan vara enda hoppet för en förändring av den rådande situationen.

 
http://gloria.idc.ac.il/columns/2004/06_14.html

 

 

 www.take-a-pen.org