|
Kanske genom att gå till botten med de negativa svenska attityderna vad
gäller Israel kan vi få ett bra sätt att komma underfund med det vidare
perspektivet på den europeiska antagonism vad gäller detta land. Det
betyder inte att man anser att alla i Sverige skulle vara anti-israeliska,
utan det är mer för att utröna orsakerna till den fientlighet som faktiskt
existerar där.
- Å ena sidan finns en tydlig dubbelmoral. Israel förväntas agera bättre
än palestinierna eller araberna. Det förefaller som om detta skulle kunna
vara en komplimang till Israel i egenskap av en demokratisk stat, men icke
desto mindre ökar halten av existerande missförstånd och kritik och på så
sätt underblåses de antidemokratiska och terroristvänliga krafterna.
Därutöver är detta en attityd som är förolämpande för araber även då det
är till deras fördel rent politiskt, eftersom det får dem att framstå som
mindre kapabla att möta accepterade normer vad gäller vanligt anständigt
mänskligt beteende.
- Å andra sidan, Israels fiender glorifieras och jämställs med romantiska
revolutionärer, vilket skapar ännu en dubbelmoral i vilken deras dåd
rättfärdigas då de anses ske för ett högre ändamål. Genom att missvisande
framställa situationen och det israeliska agerandet har terroristdåd
numera blivit "förståeliga"; de tas ur sitt sammanhang och kan till
och med accepteras.
- Åtnjutande en hög levnadsstandard och tron på sig själva som förkämpar
för humanitära reformer, lindrar svenskarna sina dåliga samveten genom att
uttrycka sympati för en avlägsen och svagare part, alltmedan det egna
landet närmar sig omfattande och snart överväldigande problem med sina
egna invandrare med rötter i tredje världen.
- Efter århundraden av fred utgår den svenska politiska eliten helt enkelt
ifrån att det endast kan existera en konflikt om båda sidor provocerar
fram en sådan. Med hänvisning till detta har Israel också en skuld. Men
att vara den starkare parten anses här även vara detsamma som att man även
har huvudparten av skulden. Men trots allt är det så, att se vem som är
skyldig till att ha startat krig och dessutom fortsätter att hålla igång
det, är en fråga om fakta och inte filosofiska antaganden.
- Den svenska anti-amerikanismen betyder ett Israel som varande USA:s
allierade och detta hålls förstås starkt emot dem och används som ett
vapen.
- Då Sverige under många år i politiken har dominerats av det
socialdemokratiska partiet, befinner sig vänstern således i ledarställning,
vilket i sin tur skapar sympati för den sida som anses vara radikal och
företräda rebellerna.
- Den intellektuella, kulturella och mediadominerande klassen (som
överallt annars) är särskilt predisponerade för de ovan nämnda
egenskaperna. På så vis är anti-israeliska faktorer de högsta tänkbara i
denna sektor, vilket i sin tur således också formar resten av samhällets
synsätt.
- Ca 5% av befolkningen är muslimska immigranter. Denna nya sektors
direkta inflytande, om man bortser från svenska försök att beveka eller
sympatisera med dem, befrämjar de anti-israeliska stämningarna.
Det finns bara två punkter, vilka inte bör underskattas, som motsäger
dessa olika faktorer. Först och främst, en känsla av skuld gentemot det
judiska folket. Sverige var neutralt under Andra Världskriget, och var
upptagna med att skydda sig själva från invasion genom att till Tyskland
exportera den järnmalm nazisterna behövde för sin vapenarsenal. Medan
Sverige skyddade sin egen lilla judiska befolkning, utlämnades en del
judiska flyktingar åt sitt öde till Det Tredje Riket.
Svenskar, liksom andra européer, insisterar att deras attityd gentemot
Israel alls inte är antisemitisk. Det må vara så - om man då åsyftar det
direkta, medvetna hatet som riktas mot judar. Men antisemitism är central
vad gäller förståelsen för, eller snarare bristen på densamma, för judar,
på ett sätt som enkelt gör att man kan demonisera dem som ett skrupelfritt
folk vars rädsla och motiv inte går att förstå sig på. På så vis kan man
säga de mest fantasifulla och extraordinära saker om judarna - och bli
trodd.
Det kan te sig chockerande för människor att höra detta; att denna typ av
argument som används mot Israel idag faktiskt är de direkta arvtagarna
till de historiska, klassiska antisemitiska argumenten; dödandet av Gud,
förgiftandet av brunnar, strävandet efter världsherravälde - något som
dåtidens människor också trodde var självklarheter. Gång på gång har
Israel klargjort att kritik av Israel inte är antisemitism. Men
systematisk överdrift av israeliska missgärningar, förvrängande av
sanningen, vägran att förstå att Israel är ett utsatt offer och inte den
självsvåldiga och oresonliga angripare staten framställs som, extrem
dubbelmoral och liknande omständigheter konstituerar antisemitism lika väl
idag
som tidigare i historien.
Dock förstår den svenska regeringen att det åter igen är möjligt att gå
för långt, och detta är en hämmande faktor. Den är försiktig med att säga
att Israel har rätt att existera och dessutom har rätt att försvara sig.
En annan faktor är en samling motverkande influenser. Sverige minns
tidigare sympati med ett Israel som ett socialistiskt och, likt Sverige,
litet land. Det finns en medvetenhet om att dess fiender är reaktionära,
auktoritära och att de använder sig av terrorism. Icke-vänstern som
exempelvis kristdemokraterna och liberalerna är även dessa mindre kritiska.
Även den nuvarande regeringen har blivit mildare i sin antagonism, delvis
till del beroende på den nya utrikesministern Laila Freivalds, vilken nyss
besökte Israel, där hon icke desto mindre hävdade att Israels svar på
terrorism bröt mot internationell lagstiftning.
Hemma i Sverige uttryckte hon sig måhända mera rakt på sak. Under ett
föredrag vid en gymnasieskola frågade en student Freivalds om hon ansåg
att Israel behandlade palestinierna på samma sätt som nazisterna gjorde
mot judarna. I bästa fall uttryckte hon sig tvetydigt, eller slingrade sig;
i värsta fall, hävdar en judisk student som var närvarande i publiken,
gjorde hennes svar och kommentarer till honom efteråt klart för honom att
hennes svar var "ja". Utrikesministern förnekar att detta skulle stämma
och hävdar att han "minns fel".
Det är ironiskt hur hon hamnade på sin post. Freivalds företrädare, Anna
Lindh, var en politiker av typen "sextiotalsvänster", som till exempel
skällde ut USA för att de hade fräckheten att påstå att Yassir Arafat
skulle kunna vara terrorist. Lindh mördades förra september av en
invandrare förbittrad över det sätt hans familj behandlats på i Sverige.
Medan Sverige en gång generöst tog emot flyktingar och fortfarande bistår
dem med ganska stora belopp i socialhjälp, så håller detta dem även på en
armslängds avstånd. Invandrare tas inte emot i det svenska samhället,
utsätts för förödmjukelser och har stora problem med att hitta arbeten.
Bitterheten och ilskan ökar men medan små enklaver av muslimer vill skydda
Sverige från de problem Frankrike har, så har islamistiska stämningar och
till och med terroristceller blivit allt vanligare bland minoriteter som
fortfarande är stora nog att orsaka problem.
Vad som även är bekymmersamt är det sätt på vilket Sverige är redo att
kompromissa med sina högtstående principer med avsikt på
ställningstagandet emot Israel. Detta inkluderar hemlighållandet av en
offentlig rapport där slutsatsen dras att ekonomisk hjälp till
palestinierna bör stoppas då dessa medel missbrukas.
Situationen förvärras också för den lilla judiska befolkningsgruppen, som
åtminstone förmodas stå under regeringens beskydd. En ung man har
attackerats fyra gånger av muslimska invandrare vilka noterat hans
halsband i form av en davidsstjärna. När min kollega fällde en kommentar
till en judisk student om hennes, gömde hon den snabbt under sin tröja.
Det är hit svensk policy och mediarapportering nu leder vad gäller frågor
rörande Mellanöstern: förvrängning av verkligheten, brytande av
demokratiska principer och stöd för extremister och antidemokratiska
krafter. Vet man med sig att detta är sanningen kan det innebära att
samvetet får en chans att göra sin röst hörd - vilket också kan vara enda
hoppet för en förändring av den rådande situationen. |
